En skärgårdssaga - favorit i repris
En skärgårdssaga (har tidigare publicerats i bl a Värmdöjournalen)
(eventuella likheter med verkligheten är tyvärr inte någon tillfällighet)
Det var en gång en skärgård. 24 000 öar. Unik i världen och därför en mycket viktig del i marknadsföringen av landets huvudstad som låg i närheten. Beslutsfattarna poängterade ständigt betydelsen av att ha en levande skärgård
I den här skärgården fanns en varvsägare (det fanns många andra också, men vår varvsägare får symbolisera dem alla) som drev ett litet båtvarv tillsammans med sin familj. Varvet gick utmärkt med naturliga högsäsonger på vår och höst, reparationer på sommaren och underhållsarbeten på vintern. Båtfolket tyckte det var bra och varvsägaren och hans familj bidrog till att hålla skärgården levande året runt.
Åren gick. Fler och fler skaffade båt eller fritidshus i skärgården. Butiker och restauranger fick fler gäster på sommaren och vår varvsägare fick mer att göra med grundstötta båtar och propellrar fulla med tamp. Böcklingrökare, marknadsknallar och jordgubbsodlare gjorde fina affärer från bodar och båtdäck under sommaren. När solen sken. Fast för det mesta jobbade de förstås med något annat.
I den stora staden pratades det om den fina, levande skärgården i många olika sammanhang.
När man pratade frakter så kom någon klok person på att fraktbidraget som funnits i många år faktiskt var olagligt. Det blev ju snedvriden konkurrens och sånt man kan ju inte ha. Så då tog man bort fraktbidraget. Skärgårdsföretagarna kunde ju betala vad det kostade, det var ju bara att höja priserna sen.
När man pratade om bredband var alla eniga om att det skulle ge massor med möjligheter till distansarbeten. Det var bara att vänta på att marknaden skulle erbjuda nät och tjänster av tillräcklig kapacitet för skärgårdsöarna. Eller så fick skärgårdsföreningarna ordna egna lösningar på nåt sätt.
När man pratade om postservice fick man anpassa sig till ett beslut där lantbrevbärarna inte längre fick hantera dagskassor och där kassaservice skulle upphöra. Företagarna måste förstås själva ordna sina dagskassor och inbetalningar på lämpligt sätt.
Sen måste man också förhålla sig till EU-regler av alla de slag. Ve den böcklingrökare som inte kunde garantera obruten kylkedja eller den som inte ville investera nån halvmiljon i ett godkänt kök för en sexveckorssäsong med väderberoende lönsamhet. De fick väl ägna sig åt något annat.
Man pratade om jobb också – för det var ju klart att det behövdes jobb i skärgården och visst skulle man hjälpa skärgårdsborna att försörja sig. Vår varvsägare behövde också hjälp, för när fraktbidraget var borta blev det dyrt att ta hem maskiner. Eftersom han fick ägna halva eller hela dagar till att resa till fastlandet för att hämta postpaket eller sätta in dagskassor, och när han inte hade tillgång till riktigt bredband för att serva båtmotorerna så blev det inte lika mycket tid kvar för själva arbetet. Och så var det ju alla dessa blanketter som skulle fyllas i så fort man skulle göra nåt. Strandskyddsdispens för att ersätta bryggan som isen tagit till exempel. Det påverkade både lönsamhet och engagemang och till sist lades varvet ner. Hans son som tänkt ta över flyttade från ön med sin familj och ännu ett hus stod mörkt på vintern.
Och eftersom en levande skärgård är så viktig tänkte beslutsfattarna att det där varvet, det var minsann ett kulturminne. Det såg ut precis som någon alldeles nyss jobbat där. Tänk vilket fint besöksmål det kunde bli. Så de ordnade olika bidrag och dispenser. De renoverade, fixade och annonserade för miljoner och några år senare fanns ett godkänt restaurangkök i verkstan och ett långbord i varvskjulet. Ute på varvsplan kunde barnen leka i en sandlåda och de vuxna spela boule. Tänk så pittoreskt och mitt i klassisk skärgårdsmiljö. Massor med arbetstillfällen. Hela sommaren. Om solen lyste. Och när sommaren var över åkte personalen till Åre och jobbade där i stället. Tänk så bra när det satsas på en levande skärgård. Eller..?
På vår varvsägares skärgårdsö är det numera tyst och mörkt mellan 15 augusti och 15 juni. Men om solen skiner och algerna håller sig borta är det fullt med besökare under några sommarveckor som äter böckling från Norge och jordgubbar från Turkiet. Mitt i den svenska, levande (?) skärgården. Om de har råd att betala, förstås.
För några år sedan gavs det ut en bok som heter ”Siste man släcker lyset” men jag tror han slipper, för så som skärgårdsutvecklingen sett ut de senaste åren kommer strömmen redan vara avstängd då. Om vi inte ändrar kurs. Nu!
