Jordgubbar, fiske och jakt (ur boken om Möja)
Sommargäster och jordgubbar
Strax efter förra sekelskiftet kom ångbåtarna och från och med 1913 har Waxholmsbolaget bedrivit mer eller mindre regelbunden trafik. Någon gång på 1930-talet hittade de första sommargästerna ut till Möja.
Den bebyggelse som finns idag har tydlig 1800-talsprägel, och många hus har glasverandor som under denna period var populärt. Eftersom fisket var den huvudsakliga inkomstkällan ligger det absoluta flertalet av de äldre husen i direkt anslutning till sjön, ofta med bryggor och båthus inom synhåll.
Ångbåtstrafiken möjliggjorde de omfattande jordgubbsodlingar som Möja sedan levde ganska gott på ända in på 1960-talet. Som mest hade man på ön över 700 000 plantor fördelade på olika jordgubbsåkrar, varav de flesta fanns i Långvik. Än idag syns stora ängsmarker som tidigare varit jordgubbsåkrar.
Fiske och jakt
Ända in på 1980-talet fanns många fiskare på ön. Årligen fraktades många ton strömming med Waxholmsbåten till stan främst vintertid då mindre båtar inte längre kunde ta sig fram själva på grund av isen. Hur man lägger nät på vintern när isarna ligger är ett mysterium för många som inte sett den urgamla tekniken. Den är egentligen lika enkel som självklar när man väl vet hur det går till.
Genom att borra upp hål med regelbundna avstånd kan man med hjälp av en stör föra en lång lina under isen från första till sista hålet. Denna lina används sedan för att dra ner nätet under isen. På samma sätt drar man sedan upp nätet när det ska vittjas, och fångsten lastades förr på hästslädar eller kälkar som så småningom avlöstes av snöskotrar.
Under många år var möjafiskarna livligt engagerade i föreningsform. Genom deras försorg muddrades små fiskehamnar i utskärgården, fiskefyrar uppfördes och underhölls. Många av de små sjöbodar som finns i ytterskärgården härstammar från denna tid. Det var vanligt att man slog sig ihop om bodarna, eller byggde dem på så kallad hopmark vilket alltså betecknar att ägandet inte var enskilt. I bodarna fanns möjlighet att söka skydd vid otjänligt väder för de som fiskade långt ute till havs. Här skulle det alltid finnas lite ved för eventuella nödsituationer. På den tiden låstes givetvis inte bodarna, de var en livförsäkring som skulle vara tillgänglig när behovet uppstod. Samverkan var en livsnödvändighet.
Här och var finns fortfarande kvar så kallade gistgårdar där näten hängdes upp för torkning. Konstruktionen är lika praktisk när man är fritidsfiskare, men kräver ganska rejält med utrymme om näten är långa, mer vanligt idag är kanske några rejäla spikar på stugväggen. Vid vinterfisket användes ofta så kallade mulvantar eller hårvantar som var stickade av ull med inblandning av kvinnohår. Dessa vantar förblev varma även om man sysslade med våta redskap i fiskvatten. Vantar och andra redskap finns bevarade i många gamla sjöbodar och kan också ses på Möja Hembygdsmuseum.
Sjöfågel
Förr var vårjakten ett viktigt inslag för skärgårdsbonden. Man jagade ofta med så kallade vettar. En vette är en sorts modellfågel i naturlig storlek. De utformades för att likna den sorts fågel man avsåg att jaga, exempelvis ejder eller svärta. Vid jakten la man ut vettarna i vattnet medan jägaren själv låg väl dold någonstans på stranden. Fåglar som flög förbi trodde vettarna var riktiga fåglar och gick ner för landning. För somliga blev det deras sista landning.
Vettarna kunde vara gjorda av trä och konstfärdigt målade eller också klädda med riktig fjäder. Många gamla vettar gör idag tjänst som prydnadsföremål, och om det skramlar av hagel när man skakar dem vet man att de använts på riktigt en gång i tiden. Det förekommer också att slöjdare gör prydnadsvettar i olika storlekar och detta är en populär present på många håll.
Sjöfågeljakten reglerades enligt naturens lagar. Det var självklart att den upphörde så fort fågeln gick upp på land för att ruva, exakt vilka datum detta skedde kunde variera lite från år till år. Det förekom också att man äggade, det vill säga tog enstaka ägg ur boet, och äggen var ett uppskattat tillskott i kosten. Sjöfågeln var även en viktig inkomstkälla genom sitt dun, som man plockade ut ur redena när ruvningen var avslutad. Ejderdun stod högt i kurs och gav skärgårdsbonden ett tillskott i reda pengar. För det mesta var det självhushållning som gällde, men lite kontanter behövdes ändå till fotogen och salt eller annat som man inte kunde framställa själv.
Sälen
Sälen var förr allmän i skärgården. Den fångades ursprungligen med nät innan jakt med gevär tog över. Alla delar på sälen togs tillvara, skinnet kunde beredas och användas till västar och handskar, tranet kokades och användes ungefär som linolja i färg, eller som bränsle i lamporna. I vissa fall såldes det också. Vikaresäl ansågs vara godare än gråsäl. Sälen var ett viktigt tillskott i kosten för skärgårdsbonden. Köttet var enligt uppgift mörkt och mustigt.
Fast egentligen var det inte ”säl” man jagade utan ”själ”. Alla gamla skärgårdsbor säger nämligen själ, åtminstone när de pratar med varandra!
