Kultur och historia (ur boken om Möja)
(Texten hämtad från Boken om Möja som utkom 2003) och varsamt redigerad)
Kultur och historia
Möja var i äldre tider en viktig ö för fisket. Ön låg bra till även för fisket i ytterskärgården och bebyggelsen blev tidigt ganska omfattande, främst på östra sidan där ett antal skyddade vikar gav fina naturhamnar. Jordbruket var länge ett komplement, där man ofta utnyttjade ängar på kringliggande öar till odling och betesmarker. Att ro till Granholen och mjölka korna var en tung, daglig syssla som de äldsta möjaborna minns än i dag.
Vid 1900-talets början blev jordgubbsodlingen mer allmän och i Långvik hade man de största odlingarna på den tiden. Jordgubbsodlingen var omfattande ända fram till 1960-talet, och än idag är det många som med nostalgi i blicken vill köpa ”Möja-jordgubbarna”.
Löka by hör till en av de bäst bevarade byarna i skärgården. Här är det klar sekelskiftesprägel och det finns många fiskebodar kvar nere vid hamnen. Det är lätt att föreställa sig vilken betydelse fisket hade när man flanerar bland bryggor och båthus eller på den lilla byvägen ut mot Lökaö.
Landsvägen mellan Berg och Långvik blev klar 1916 och då blev det oändligt mycket enklare att färdas över ön. Nu kunde möjaborna ta sig fram på ett enkelt sätt, även med motordrivna fordon precis som fastlänningarna i stället för att klättra fram över klipphällar och sten längs kuperade skogsstigar.
Att Möjaborna verkligen varit duktiga på att ta sig fram i besvärlig terräng beskrivs väl bäst av den gamla benämningen på befolkningen: Möjabockar.
